IK Molasa deltog i 1960-61 års kvartershockeyturnering
Molasa - Grönkulla 2 - 6
Molasa - Centrum/Gådeå 1 - 4
Molasa - Norrstan 2 - 0
Molasa - Änget w.o till Änget
Molasa - Rotudden 2 - 7
Molasa - Geresta 2 - 5
Molasa - S:a Brännan 1 - 13
Säsongens målskyttar:
Bosse Kling 4, Åke Modig 2, Göran Larson, Krister Näselius, Anthe Sandelin och Björn Widegren 1 var
Matchreferat Molasa - S:a Brännan
Ingen idrott var främmande för mig under dessa år. Som pojkar i den åldern brukade göra så testade jag det mesta. Jag var en ganska usel skridskoåkare men det hindrade mig på intet sätt att engagera mig i både ishockey och bandy, och då inte som målvakt utan utespelare.
IK Molasa anmälde ett lag i kvartersishockeyn. Vi spelade på en utomhusrink, numera riven och försvunnen, som låg invid Nattviken strax norr om den plats där Landstingets kontorsbyggnad nu ligger. Ombyte skedde i snödrivorna intill sargen eller om det var bistert kallt i omklädningsrummet i Gådeåskolans gymnastikhus som låg precis på andra sidan riks 13 som passerade strax ovanför rinken. På tåspetsarna för att inte förstöra slipningen eller på
skridskoskydd för dom som hade, spatserade vi över den stenbelagda Viktoriagatan ner till hockeyrinken.
IK Molasa hade ständiga problem att mönstra fullt lag. Dom som kunde spela hockey var redan engagerade i Centrum, laget som samlade förmågorna. Vårt lag utgjorde ett bottenskrap och det manskap vi samlade ihop var långt ifrån pålitligt. Om någon intressantare aktivitet dök upp den dag vi hade match så uppstod plötsligt vakanser efter att några svikare anmält
förhinder. För att fylla leden tillfrågades ibland killar som med största svårighet tog sig fram på isen med skridskor på fötterna.
Vi hade match mot S:a Brännan, ett möte där sannerligen inte oddsen pekade i vår favör.
Dom höll som bäst på att spela hem serien efter en eftertrycklig dominans, mest beroende på deras utpräglade fixstjärna, Uffe Torstensson. Han var jättestor och redan i tidiga tonåren fast besluten att göra karriär som hockeyspelare något han lyckades väl med. Efter spel i Älgarna
värvades han till MoDo och anlitades sedan som back i Tre Kronor där han spelade i flera år.
Torstis, som han kallades, hade ett fruktat slagskott, ett på den tiden ganska nytt sätt att dänga pucken mot mål. Från sin position vid blå linjen bombade han målvakten som lämnades åt sitt öde av försvararna, för vem ställde sig frivilligt ivägen för Torstis projektiler. En bred gata uppstod mot mål så snart han ställde upp sig och såg ut att vilja avlossa stora kanonen.
Vi var djupt pessimistiska inför mötet med S:a Brännan. Men matchen måste spelas även om vi insåg den förlorad på förhand, och dessutom saknade vi folk.
”Vi frågar Brollan.” föreslog Mimma Larson.
”Han kan väl inte spela hockey.” invände jag.
”Nä men han har ett par skridskor…. Bandyrör som han ärvt av sin brorsa.”
Brollan var en kille som vi mest associerade med innesittande och bokläsning. Han ansågs ”djup” eftersom han frivilligt läste böcker av både Sartre och Becket. Kroppsövning i form av fånigt idrottande höll han sig vanligen för god för. Han levde i ett upphöjt tillstånd av intellektualism och fysiska aktiviteter i alla dess former var honom främmande.
Men Mimma kände Brollan väl sedan många år och trodde sig kunna övertala honom att ställa upp. Klubba kunde han få låna.
Undret skedde. Brollan la undan sina böcker för några timmar och infann sig vid Nattviksrinken med ett par ärvda bandyrör hängande runt halsen.
Som Bambi på hal is gjorde sedan Brollan entré på isen. Endast klubban som fungerade som tredje stödben hindrade honom från att falla omkull.
”Brollan! Du parkerar framför motståndarnas mål och väntar på passning så snart vi är i anfall!” instruerade Mimma medan Brollans fulla koncentration gick åt till att hålla sig upprätt.
Långsamt, långsamt vacklade han omkring på isen och kontakten med underlaget förmedlades lika mycket av stålskenan som skridskolädret. Fötterna vek sig nämligen svårt i anklarna. Klubban höll Brollan envist mot isen och därmed uppstod något som liknade om inte stabil sådan så dock någon form av balans.
Brollan försökte så gott han kunde agera enligt Mimmas instruktioner. Problemet var emellertid att de gånger vi lyckades förpassa pucken in i motståndarnas försvarszon och komma i närheten av deras mål så hade Brollan ännu inte passerat mittlinjen. Det gick sirapssegt för honom att ta sig fram och när han äntligen nådde den överenskomna positionen framför motståndarkassen hade vanligen spelet redan vänt och alla spelare jagat över till andra änden av plan. Ensam stod Brollan parkerad intill målvakten kraftigt andfådd efter den ansträngande resan över hockeyrinken. Där blev han kvar och när vi åter lyckades forma våra styrkor till motanfall så blåste domaren i pipan så snart pucken passerade motståndarnas blå linje.
Offside!! Brollan stod placerad i klockrent offsideläge.
”Brollan!! Du måste ut ur zonen, för helvete!” skrek Åke Modig som ansåg sig vara IK Molasas mest oumbärliga spelare. Åke spelade non-stop och vägrade konsekvent att tillbringa så mycket som en sekund i avbytarbåset. Det hade inte laget råd med enligt honom, en bedömning som han var ganska ensam om.
Men idag var det inte aktuellt med byte för någon. Vi hade precis lyckats skrapa ihop ett fullt lag och hade inte en enda övertalig gubbe. Alla slet som djur, inte minst Brollan under sina sammanbitna transporter fram och tillbaka över planen, hela tiden för sent ute för att kunna blanda sig i spelet om pucken. Den hade alltid försvunnit till andra delar av planen när han
sent omsider anlände.
S:a Brännan lekte med oss. Torstis bössa hade talat ett antal gånger och vår arma målvakt, Knäcken, såg vettskrämd ut bakom ansiktsgallret. Han var ordentligt påpälsad med skydd av allehanda slag och han råkade stå ivägen ibland. Vid ett tillfälle laddade ”Totstis” på så nära håll att Knäcken reflexmässigt ryggade tillbaka och vände baken till. Pucken daskade med ett
smackande läte rakt i akterkastellet.
”Kanonräddning Knäcken!” skrek en åskådare med sinne för humor.
Bakdelen var nog för övrigt den kroppsdel Knäcken flitigast exponerade den matchen för ideligen fick han vända sig om och trassla fram pucken ur maskorna.
Det började närma sig tvåsiffrigt för S:a Brännan när vi vid ett tillfälle i andra halvlek lyckades behålla pucken i anfallszonen så länge att även Brollan hann med att inta sin position.
Han håller klubban tätt mot isen och intar ett bredbent slagläge. Brollan har under matchen ännu inte varit i närheten av pucken utan istället i sin ensamhet ägnat sig åt spretig och ostadig skridskokoreografi på öde ytor av planen där pucken regelmässigt uppehöll sig stunden innan.
Men nu är han i händelsernas centrum. Mimma fiskar fram pucken ur sarghörnet och slänger iväg en blind backhandspassning i riktning mot mål. Pucken passerar mellan benen på en försvarare och glider förbi klubban på en annan och söker sig målmedvetet i ritning mot Brollan. Det blir ett smörpass som träffar direkt mot klubbladet och blir där liggande under
några bråkdelar av en sekund.
”Skjut Brollan!” vrålar Åke.
Ett ögonblick står han villrådig. Sannolikt signalerar hjärnan motstridiga kommandon. Klubban kan inte avlossa ett skott och samtidigt fungera som stödjeben. Men offervilja och dödsförakt segrar. Brollan avlossar ett skott.
Skott är kanske en överdrift för med en svepande rörelse med klubbladet hystar han pucken mot mål och i samma ögonblick som klubban tappar kontakten med isen så faller Brollan framåt och rasar ihop som ett korthus.
”Mååååål!!!”
Som genom ett under glider pucken över mållinjen strax intill högra stolpen. Brollan hinner inte bevittna det stora ögonblicket. Han ligger nämligen då med ansiktet mot isen, platt på magen, i ett ovanligt stabilt jämviktsläge.
Ovationerna blir våldsamma. Brollan hjälps på fötter av förtjusta lagkamrater och i värdig procession glider han tillbaka mot mittlinjen, åter med klubban stadigt i isen. Trots den klena skridskoåkningen så uttrycker hans kroppsspråk lycka, stolthet och fullständig succé.
”Brollan!!!! Du nätade Brollan! Du spräckte vår nolla!!”
Mimma vet inte till sig av lycka inför kamratens osannolika prestation och törnar ihop med Brollan i ett våldsamt famntag som på vippen bringar Brollan på fall.
”Kanon Brollan!” hörs från Knäcken som vinkar med målvaktsspaden från sin ensamma plats borta i vår kasse.
Brollan höjer värdigt sitt huvud och tar emot lagkamraternas hyllningar.
Vi förlorade matchen med 1-13. Brollan återgick till sina böcker och hängde bandyrören på en spik i källaren. Där blev dom hängandes kvar. Han gjorde nämligen bara ett gästspel för IK Molasa och avböjde bestämt ytterligare inhopp i laget. Sartre och Becket utövade större dragning på honom än rinken nere vid Nattviken. Dessutom ansåg han nog att skridskorna borde läggas på hyllan när karriären stod på topp. Så blev det.
Brollan blev litteraturen trogen och hamnade med tiden på Gävle Dagblad som kulturredaktör.
Kanske han då föll för frestelsen att imponera på kollegorna på sportredaktionen. Nämnde han måhända så där i förbigående hur han som ung och lovande hockeyspelare ”satte en strut” i en match mot självaste Uffe Torstensson. Bestämt tror jag nog det. Även skönandar anfäktas nämligen stundom av fåfänga.
//Anthe Sandelin